av den stackars hästen. »Jag inser inte att det är någon tidsbesparing att springa ut efter ett ben i taget», sa han, då han kom in med alla fyra benen på en gång i smedjan. Så gjorde han så som han sett Vår Herre göra. Han la bra med kol på elden och satte drängarna att dra i bälgen och så stoppade han alla fyra benen i glöden på en gång. Men det gick ju galet, kan tänka. Benen brunno upp och smeden måste betala hästen. Det gjorde honom naturligtvis förargad. I detsamma gick en gammal fattig gumma förbi hans dörr, och då tänkte smeden att om det inte lyckades med hästen så skulle det väl lyckas med gumman, och så tog han henne och stoppade henne i glöden. Gumman grät och bad för sitt liv men smeden var envis och sa att hon inte visste sitt eget bästa, nu skulle hon bli ung och skön igen, och smeden tänkte inte ta ett öre i betalning för arbetet. Men, det är klart, det gick ju inte bättre för gumman än för hästen.
När Vår Herre fick höra vad smeden gjort, så sa han att det var illa, det där. Smeden menade att det var inte stor skada på kärringen, för det var ingen som brydde sig om henne, men vad som retade honom det var, att Fan hållit sitt löfte så illa. Det var ju inte sant vad som stod skrivet över dörren.
»Om du skulle få önska dig tre ting av mig», sa Vår Herre, »vad skulle du då önska dig?»
»Fråga mig», sa smeden, »så får du veta det.»
Vår Herre lovade då att han skulle få tre önskningar uppfyllda.
