»Då önskar jag först och främst, att den som kliver upp i mitt päronträd må bli sittande där till dess jag själv ger honom lov att komma ner», sa smeden. »Och sedan önskar jag, att den som sätter sig i min länstol, som står där inne i verkstan, blir sittandes där till dess jag ger honom lov att resa sig upp. Och för det tredje önskar jag, att den som jag ber krypa in i min pung, som jag bär i fickan, måtte kunna göra sig så liten att han kan komma in i pungen och stanna där till dess jag släpper ut honom igen.»
»Du önskar som en dåre», sa Sankte Per. »Först och främst borde du ha önskat dig Guds nåd och barmhärtighet.»
»Jag har inte så stora anspråk, jag», sa smeden.
Då sa Vår Herre och hans följeslagare farväl och lämnade smeden.
Tiden gick och när stunden var inne kom Fan för att hämta smeden, som det stod i kontraktet.
»Är du färdig att följa med nu?» sa han och stack näsan in genom dörren till smedjan.
»Jag skulle bara sluta huvudet på den här spiken, som jag håller på med», sa smeden. »Men kliv upp i päronträdet, du, och ta dig ett fint päron att äta på medan du väntar. Du kan vara både hungrig och törstig efter den långa vandringen hit»
Fan tackade för vänligheten och klev upp i päronträdet.
»När jag tänker rätt efter så hinner jag inte slå det här spikhuvudet färdigt på de närmaste fyra åren», sa
