Han stannade hästen, klev av och stod och glodde på mannen som låg på marken. Han undrade om han var klok eller galen. Till slut sa han:
»Vad ligger du där och bligar efter?»
»Nej, maken har jag aldrig skådat», ropade han på marken. »Nyss for det en karl rakt upp i himmeln med en grå häst. Här ser du taglet ur hästsvansen som fastnade i björken och där uppe i himmeln ser du hästen själv.»
Kärringens man såg upp i himmeln, så såg han på björken och så sa han:
»Jag ser bara taglet i björken, jag.»
»Inte kan du se hästen där du står», menade den andre, »men kom hit och lägg dig här där jag ligger och ta inte ögonen från himmeln så får du se.»
Och medan kärringens tredje man låg och bligade upp i skyn så att tårarna runno, tog mannen från Ringerike både hans häst och kärra och körde därifrån. Då vagnshjulen skramlade på landsvägen sprang mannen upp, men han blev så flat, när han fick se att hästen och kärran var borta, att han inte kom sig för med att sätta efter innan, det var för sent.
Han var både arg och snopen, och när han kom hem frågade kärringen var hästen var. Han svarade:
»Den skickade jag också till himmelriket, för jag tyckte inte att din andra man behövde sitta i den gamla kärran och skramla fram mellan stugorna där uppe. Nu kan han sälja kärran och köpa sig en fin vagn i stället.»
