Sida:Folksagor.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


VÄNNER I LIV OCH DÖD.

Det var en gång två pojkar, som voro så goda vänner att de lovade varandra att aldrig skiljas, varken i livet eller i döden. Den ene dog ung och en tid därefter friade den andre till en storbondes dotter, fick ja och ordnade till bröllop. Före vigseln gick brudgummen själv till kyrkogården till vännens grav. Där knackade han i marken och ropade vännens namn. Men han kom förstås inte. Han knackade hårdare och ropade högre, men ingen kom. Tredje gången dunkade han i marken och skrek så högt han förmådde att vännen skulle komma, ty han ville tala med honom. Sent omsider hörde han det krafsa i jorden och den döde steg upp ur graven.

»Det var väl att du kom äntligen», sade brudgummen. »Jag har stått här så länge och ropat på dig.»

»Jag var långt härifrån», svarade vännen, »så jag hörde dig inte rikligt förrän du ropade sista gången.»

»Jaså, men ser du i dag ska jag fira bröllop, och du minns väl alt vi kommit överens om att vara med på varandras bröllop.»

»Jo, jag minns det», sa den döde, »men du får allt vänta en stund så att jag hinner snygga mig och göra mig fin, för sannerligen om jag ser ut så att jag kan gå på bröllopsfest.»


3. — Asbjörnsen, Sagor.