Pojken hade bråttom för han skulle först hem till bröllopsgården innan de skulle gå till kyrkan. Men det var ingen annan råd än att ta det med ro och laga så att vännen fick ett rum där han kunde snygga sig och klä sig i bröllopsstass så att han kunde vara med i kyrkan, ty med skulle han vara.
Den döde var med både till kyrkan och från kyrkan, men när de hunnit så långt i festen att de hade dansat kronan av bruden, då ville han fara hem. För gammal bekantskaps skull ville brudgummen följa honom tillbaka till graven. På vägen till kyrkogården frågade vännen om den döde sett och upplevat mycket, som kunde vara värt att berätta.
»Ja, det har jag», svarade den döde. »Jag har sett så så mycket, så mycket.»
»Det skulle allt vara lustigt att få se allt det där som du sett», sa brudgummen. »Jag skulle sannerligen ha lust att följa med ett slag och titta jag med.»
»Det kan du gärna göra», sa den döde. »Men du får bereda dig på att det kanske dröjer en stund innan du kan få komma tillbaka.»
Ja, det gjorde ingenting, tyckte brudgummen, och så följde han med ner genom graven. Men innan de stego ner i graven tog den döde en grästorva från kyrkogården och la den på kamratens huvud. Vägen gick länge genom mörka sumpmarker och fuktiga kärr, men till sist stodo de framför en tung port. Den öppnades så fort den döde rörde vid den. Där innanför lyste det så vackert, först såg det ut som månsken, men ju längre de kommo
