Sida:Folksagor.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN.

Det var en gång en man, som hade en kärring som var så ettrig och ilsken, att ingen kunde tas med henne. Mannen rådde inte på henne. Så fort han sa ja sa kärringen nej och tvärt om. En sommarsöndag skulle mannen och hustrun gå ut på åkern och se efter hur säden såg ut. När de hunnit fram till ett sädesfält på andra sidan älven sa mannen:

»Ja, nu är den färdig. I morgon får vi börja skära.»

»Ja, i morgon kan vi verkligen börja klippa den», sa kärringen.

»Vad för något? Ska vi klippa säden? Vi ska väl skära den, vet ja!»

Nej, den skulle klippas, envisades kärringen.

»Skam den som ingenting vet», sa mannen, »men nu har du väl ändå mistat det lilla förstånd du hade. Har du sett någon klippa säden du, va?»

»Inte vet jag så värst mycket, men mer behöver jag inte veta», sa kärringen. »Men så mycket vet jag att man klipper säden och inte skär den. Och nu vet du det»

Det var omöjligt att få henne att ta reson, klippas skulle den.

De fortsatte vandringen under käbbel och gräl. Så kommo de till bron som gick över älven.