»Det finns ett gammalt ordspråk som säger att goda verktyg göra gott arbete», sa mannen, »men hurudan den skörden blir som klippes med ullsax, det skulle jag allt vilja se. Kan vi inte komma överens om att skära säden, va?»
»Nej, nej, klipp, klipp, klipp», skrek kärringen och tog ett skutt och klippte med fingrarna efter mannens näsa. I ilskan såg hon sig inte för utan snavade på en stolpe i bron och trillade ner i älven.
»Envis som en fårskalle», muttrade gubben, »men det vore väl ändå märkvärdigt om jag inte skulle få rätt den här gången.»
Han klev ner i älven och fick tag i kärringens hårtofs och så snart hon fått huvudet ovan vattnet sa han:
»Ska vi säga skära säden?»
»Klippa, klippa, klippa», skrek kärringen.
»Jag skall ge dig för klippa, jag», mumlade mannen och doppade ner henne igen under vattnet. Men när han tog upp henne nästa gång så sa hon i alla fall att säden skulle klippas. Då sa mannen till sig själv:
»Kärringen min måtte väl ändå vara spritt språngande galen. Mången är galen och bär sig åt som en klok och mången är klok och bär sig ät som en galen, men en gång till får jag väl försöka med henne.»
Men han hade inte väl fått ner henne under vattnet innan hon stack upp fingrarna och klippte med dem som man klipper med en sax. Då tappade gubben tålamodet och höll henne både länge och väl under vattnet.
