Sida:Folksagor.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


SKEPPAREN OCH GAMMEL-ERIK.

Det var en gång en skeppare, som hade en obegriplig tur i allt vad han tog sig för. Ingen fick sådana frakter och ingen förtjänade så mycket pengar som han, ja, pengarna riktigt strömmade in i hans plånbok. Det var heller ingen som vågade sig på sådana resor som han, ty vart han än for så var vinden med honom, ja, man sa till och med att bara han vände sin hatt så fick han vinden att vända sig som han ville.

Han for i många år både med trälast och ända bort till Kina och pengar tjänade han som gräs. Och en gång kom han hemåt över Nordsjön för fulla segel och undan gick det med en sådan fart, att man kunde tro han hade stulit både last och skuta. Men då fanns det en som ville ha tag i honom och han for ändå fortare, han. Det var ingen annan än Gammel-Erik, och nu kom det fram att skepparen skrivit kontrakt med honom och att tiden var gången till ända, så att skepparen väntade i varje stund att fan skulle komma och ta honom.

Skepparen kom upp på däcket och kikade till väders. Därpå ropade han åt timmermannen och ett par av besättningskarlarna och befallde dem gå ner i lastrummet och hugga två hål i skutans botten. Sedan skulle de lyfta ner pumparna från sina hållare och köra fast