de på till dess att prinsen, innan han visste ordet av, stod inne i ett stort slott. Där förvandlades hunden till en vacker prinsessa och på tronen satt en man som var så stor och så ful, att prinsen höll på att bli rädd, när han tittade på honom.
»Du behöver inte bli rädd», sa mannen, men när prinsen fick höra hans förskräckliga röst, blev han ändå mera skräckslagen. »Jag känner ditt ärende», fortsatte han, »ni äro tolv prinsar ombord, som leta efter de tolv bortkomna prinsessorna. Jag vet var de finnas, de äro hos min herre, där sitta de på tolv stolar och löska honom, för han har tolv huvuden. Ni har seglat i sju år, men ni komma att segla i sju år till innan ni finna dem. Men nu kan du gärna stanna här, så får du min dotter till brud. Det förstås, först måste du slå ihjäl min herre, för han är så sträng mot oss, att vi vilja gärna bli av med honom, och när han är död, så blir jag kung i hans stalle. Och pröva nu på om du kan svinga detta svärd», sa trollet.
Prinsen tog tag i ett gammalt rostigt svärd, som hängde på väggen, men han orkade inte ens rubba det.
»Då är det bäst att du tar dig en tår ur den här flaskan», sa trollet.
När prinsen hade druckit kunde han rubba svärdet och när han druckit en tår till, så orkade han lyfta ner det från väggen och när han druckit en gång till, så orkade han svinga svärdet, som var lika lätt som en kakspade.
