Sida:Folksagor.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
FÅGEL DAM

De seglade i många år och de gingo i land överallt för att leta efter prinsessorna, men de lyckades varken få tag på dem eller ens höra talas om dem. De hade nu seglat i sju år på några dagar när. Då uppstod plötsligt en så stark storm, att de trodde deras sista stund var kommen. Alla måste arbeta så länge stormen varade och ingen fick en blund i ögonen. Men på tredje dagen mojnade det och stormen lade sig och det blev stiltje. Alla voro nu så trötta av det ansträngande arbetet, att de somnade tvärt på fläcken. Det var bara den yngste prinsen, som inte hade ro i kroppen och som inte kunde sova.

Under det han vandrade fram och tillbaka på däcket, kom skeppet förbi en liten ö. På stranden sprang en liten hund som gnällde och skällde som om han ville komma ombord. Prinsen gick på däcket och tittade på hunden och visslade på honom. Han tyckte det var synd om kräket, han trodde att han möjligen summit i land från något skepp som förlist i stormen, men han begrep inte, hur han skulle kunna hjälpa honom. Han trodde inte, att han ensam skulle orka med att sätta räddningsbåten i sjön och alla de andra sovo så gott att han inte ville väcka dem bara for en liten hunds skull. Sjön låg blank och spegelklar och till sist tänkte prinsen: »Det blir väl ingen annan råd än att du får försöka ta dig i land och rädda hunden.» Därpå försökte han sätta båten i sjön och det gick mycket lättare än han hade väntat. Han gick i land och närmade sig hunden, men varje gång han grep efter honom hoppade han åt sidan och så höllo