han inte bry sig om, den skulle bara bringa honom i fördärvet. Askepilten tyckte det var bra med nystanet, men tavlan ville han inte vara utan. Han tog den med sig under armen och lät nystanet rulla och så kom han strax fram till kungsgården där bröderna tjänade. Han bad om arbete där, han med. De svarade att de inte behövde honom, ty de hade nyss anställt två pojkar, men han bad så vackert, att han till slut fick löfte om att stanna hos hästskötaren och där skulle han få lära sig att behandla hästar. Det ville Askepilten gärna förstås, för han hade alltid tyckt om hästar, och han var så duktig och arbetsam att han snart nog kunde sköta hästarna, och det dröjde inte länge innan alla i hela kungsgården tyckte bra om honom. Men så fort han hade en ledig stund sprang han för att titta på tavlan, som han hängt upp på en spik i stallet.
Bröderna hans voro lata och slöa, därför fingo de också bannor och stryk lite emellan. När de sågo hur väl det gick Askepilten blevo de avundsjuka och skvallrade på honom och sa att han var avgudadyrkare, ty han tillbad en tavla och inte Vår Herre.
Fastän hästskötaren tyckte bra om pojken dröjde det inte länge innan han skvallrade för kungen. Men kungen bara fräste till svar, för han var sorgsen och ond därför att trollet hade rövat hans döttrar. Hästskötaren höll i alla fall på så länge med sitt skvaller, att kungen till slut ville ha reda på vad pojken hade för sig. När han kom in i stallet och fick se tavlan, så var det hans yngsta dotters bild som var målad på den. Då bröderna
