FÖLJESLAGAREN.
Det var en gång en bondson, som drömde att han skulle få en prinsessa från främmande land till brud, och hon var så röd och vit som mjölk och blod och så rik att det fanns ingen ända på rikedomen. När han vaknade, tyckte han att hon stod livs levande framför honom och hon var så vacker och fin att han tyckte han skulle måst dö, om han inte fick henne. Därmed sålde han allt vad han ägde och drog ut i världen för att leta efter henne.
Han gick långt och längre än långt och när det blev vinter hade han hunnit till ett land där alla vägar voro raka som snören utan några slingringar. När han gått ett kvarts år kom han till en by och utanför kyrkdörren låg en död, infrusen i ett stort isblock, och alla förbigående spottade på den döde. Pojken undrade vad det skulle betyda och när prästen kom ut ur kyrkan passade han på och frågade honom.
»Det är en stor missdådare», sa prästen, »som blivit avrättad för sin ogudaktighets skull och utsatt till spott och spe för allmänheten.»
»Vad har han gjort då?» frågade pojken.
»Han var vintappare när han levde, och han blandade vatten i vinet», sa prästen.
