Sida:Folksagor.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90
FÖLJESLAGAREN

Pojken tyckte som sanningen var, att det inte var så farligt gjort. Han sa att eftersom mannen fått böta med livet, så kunde han gärna nu få komma i vigd jord och inte behöva ligga där till allmän bespottelse. Men prästen förklarade att det var omöjligt, det lät sig inte göras, ty det behövdes folk att bryta den döde ur isblocket, det behövdes pengar till att köpa vigd jord av kyrkan, dödgrävaren skulle ha betalt för graven, kyrkan för själaringningen, klockaren för sången och prästen för de tre skovlarna mull.

»Tror du det är någon som vill betala allt det för en stor syndares skull?» frågade han.

Ja, sa pojken, om mannen bara fick komma i en ordentlig grav så skulle han betala kalaset av det lilla han ägde.

Alltså togo de syndaren ur isblocket och la honom i vigd jord. Klockorna ringde och klockaren sjöng och gästerna drucko gravöl så att de både skrattade och gräto. Men sedan pojken betalat kalaset hade han inte många ören kvar i sin ficka.

Han gav sig återigen på vandring. Snart kom en man efter honom och frågade om inte pojken tyckte det var ledsamt att gå så ensam. Men det tyckte inte pojken. Han hade alltid något att tänka på, sa han. Då frågade mannen om han inte i alla fall behövde en tjänare med sig.

»Nej», sa pojken, »jag är van att vara min egen tjänare. För resten, även om jag ville så har jag inte råd att