och tjöt värre än någon gast av fröjd, för nu var det då alldeles säkert att de skulle få pojken på stegel och hjul och korpen skulle få hacka ut hans ögon, innan han kunde skaffa henne trollets huvud.
När det led mot morgonen skulle hon hem igen, men hon sa att hon var rädd, för hon trodde någon satt bakom henne, så trollet måste följa henne en bit på väg. Ja, han skulle följa henne, och han hämtade sin gumse, som var maken till prinsessans, och han smorde honom över hela kroppen och mellan hornen också. När trollet satte sig på gumsen hoppade vännen upp bakpå hans gumse och så bar det i väg bort mot slottet. Men under vägen slog han både trollet och gumsen så hårt, att de förlorade krafterna och dalade allt djupare ner mot marken, ja, de höllo på att falla i sjön när de passerade den. När trollet märkte att det var fara i luften följde han prinsessan ända hem till slottet och stannade en stund utanför porten för att se efter att hon kom in ordentligt. Men i samma minut som prinsessan stängde porten efter sig högg följeslagaren huvudet av trollet och sprang upp till pojken med det.
»Här har du det som prinsessan tänker på», sa han.
Nu var ju allting gott och väl kan man veta, och när pojken kom till kungens bord och de hade ätit frågade prinsessan med sin lenaste röst:
»Månntro du har det som jag tänker på?»
»Skulle tro det», sa pojken och tog fram det som han hade med sig och kastade det på bordet med sådan fart, att hela bordet ramlade över ända. Prinsessan såg
