lofvade att skynda sig af alla krafter, och så reste han ifrån kungsgården.
Då brodren kom hem och skulle hemta sin syster, ville stjufmodren och hennes dotter också följa med. De reste då allesammans; systern hade med sig ett skrin, som hon hade sitt guld i, och en hund, som hette Lilla Kavern; dessa två ting voro hela hennes morsarf. Då de hade rest en stund, skulle de öfver sjön, brodren satte sig vid rodret samt modren och begge systrarne framme i fören, och så seglade de en lång sträcka.
Inom kort kunde de se land. “Der ni ser den stora stranden, der ska vi gå i land,“ sade brodern och pekade öfver sjön.
“Hvad är det bror min säger?“ sporde mannens dotter.
“Han säger, att du skall kasta skrinet dit ut,“ svarade stjufmodren.
“Ja, när min bror säger det, får jag väl göra det,“ sade hon, och så kastade hon ut skrinet.
Då de nu hade seglat en stund igen, pekade brodren åter bort öfver sjön: “Der ser ni slottet vi ska till,“ sade han.
“Hvad är det min broder säger?“ sade jungfrun.
“Nu säger han, att du skall kasta hunden i sjön,“ svarade stjufmodren. Hon gret och var bedröfvad, för Lilla Kavern var det käraste hon egde i verlden, men ändtligen kastade hon den öfver bord.
“När min bror säger det, får jag väl göra det; men Gud skall veta hvad det kostar på mig att kasta ut Lilla Kavern!“ sade hon.
Så seglade de åter ett godt stycke, “Der ser du kungen kommer för att taga emot dig,“ sade brodren och pekade på stranden.
“Hvad är det min bror säger?“ sporde hans syster igen.
