Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
BUSKEBRUDEN.

“Nu säger han, du skall skynda att kasta dig sjelf uti,“ svarade stjufmodren. Hon jämrade sig och gret; men när hennes bror sade det, tyckte hon att hon borde göra det, och så hoppade hon ut i sjön.

Då de nu kommo till kungsgården och kungen fick se den fula bruden med fyra alnars näsa och tre alnars trut samt en buske midt i hufvudet, blef han riktigt förskräckt; men brölloppet var färdigt bådo med brygd och bak och bröllopsfolket satt och väntade; så att konungen måste taga henne, sådan hon var. Men vred var han, det kan ingen förundra sig på, derför lät han kasta gossen i ormgropen.

Första thorsdagsqvällen derefter kom det ett dejeligt fruntimmer in i köket på kungsgården och bad kökspigan, som låg der, att få låna en kam. Den fick hon, och så kammade hon sitt hår, att guldet rann ned. En liten hund följde med henne, och till den sade hon: “Gå ut Lilla Kavern! och se om det är snart dager!“ Det sade hon tre gånger, och den tredje gången hon visade ut hunden, var det vid den tid, att det började dagas. Då måste hon bort, men med detsamma hon gick, sade hon:

“Hut! du stygga buskebrud!
Som ligga skall på kungens arm,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.“

“Nu kommer jag igen två gånger till och sedan aldrig mer.“ Om morgonen berättade kökspigan, det hon hade sett och hört, och så sade konungen att nästa thorsdagsqväll ville han sjelf vaka i köket, för att se om det var sannt, och då det väl hade börjat mörkna, så gick han ut i köket till pigan. Men huru han än gnuggade ögonen