“Åh, Gud hjelpe mig, det kommer en stor, lång trollpacka, med hufvudet under armen och en säck på ryggen.“
“Spring under bakbordet och göm dig!“ sade modren.
I detsamma kom det stora trollet in. “God dag,“ sade det.
“Gud skydde dig,“ sade modern till Smörbuk.
“Är icke Smörbuk hemma i dag!“ sporde hexan.
“Nej, han är i skogen med far sin och jagar ripor,“ svarade käringen.
“Det var dumt det,“ sade trollpackan, “jag har en liten fin silfverknif som jag ville ge honom.
“Pip, pip, här är jag!“ sade Smörbuk under bakbordet och kröp fram.
“Jag är så gammal och styf i ryggen,“ sade trollet; “du får krypa ned i säcken och taga upp den sjelf.“
Då Smörbuk väl var kommen ned i säcken, kastade trollet den på ryggen och gick ut. Men då de kommit ett stycke på vägen, blef hexan trött och frågade: “huru långt bort kan det vara till någon sofplats?“
“En half fjerdingsväg,“ sade Smörbuk.
Hexan satte nu säcken ned vid vägen och gick in i småskogen och lade sig att sofva. Under tiden passade Smörbuk på att taga knifven sin, sprättade hål på säcken och kilade ut, lade dit en stor granrot i stället och vände om hem till modern sin.
Dagen efter stod gumman och bakade igen. Bäst det var, började hunden skälla. “Spring ut du, Smörbuk,“ sade hon, “och se efter hvad det är Guldtand skäller på.“ — “Åhnej, åhnej, den fulingen der!“ sade Smörbuk, “nu kommer hon igen med hufvudet under armen och en stor säck på ryggen.“
“Spring under bakbordet och göm dig,“ sade modern.
“God dag,“ sade trollet; “är Smörbuk hemma i dag?“
