Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
SMÖRBUK.

bord med både risgrynsgröt, lutfisk och korf äfvensom allt möjligt annat godt som der fanns, likasom till ett gästabud.

Bäst som det var kommo trollen, några voro stora och andra voro små, några voro långsvansade och andra svanslösa, några hade långa, långa näsor, och de spisade, drucko och smakade på allting. Men så fick en af trollungarne se björnen, som låg bakpå ugnen, och så tog han ett stycke korf, satte på en gaffel och stekte, gick sedan bort och stack det för nosen på björnen. “Nalle, vill du ha korf?“ skrek han. Straxt rusade björnen upp och brummade samt jagade ut dem allesammans både stora och små.

Året derefter var Halvor i skogen julqvällseftermiddagen och skulle hugga ved till helgen, för han väntade trollen igen. Bäst som han högg, hörde han det ropade borta i skogen: “Halvor! Halvor! Har du den stora nallen din qvar ännu, du?“ — “Ja, hon ligger hemma bakpå ugnen,“ sade Halvor, “och nu har hon ynglat och fått sju ungar, som äro mycket större och argare än hon sjelf.“ — “Då komma vi aldrig till dig mera,“ ropade trollen borta i skogen; och sedan den tiden ha trollen heller icke spisat julgröten hos Halvor på Dovrefjell.




Smörbuk.

Det var en gång en gumma som stod och bakade. Hon hade en liten gosse, som var så tjock och fet och gerna ville ha god mat, att hon derför kallade honom Smörbuk; äfven hade hon en hund, som kallades Guldtand. Rätt som det var begynte hunden att skälla.

“Spring ut du, Smörbuk,“ sade gumman, “och se efter, hvem det är Guldtand skäller på.“ Så sprang gossen ut och kom in igen och sade;