Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43

Far sjelfver i stuga’.

Det var en gång en man, som bodde borta i en skog; han hade så många får och getter, men aldrig kunde han få ha dem i fred för vargen. “Jag skall väl lura den gråtassen,“ sade han till sist och började gräfva en varggrop. Då han gräft den djup nog, satte han en stolpe ned i den, på den stolpen slog han fast ett bräde, ofvanpå brädet satte han en liten hund, och öfver gropen lade han qvistar, barr och annat rask och derutanpå strödde han snö, för att tassen icke skulle se att det var en grop derunder. Då det led fram på natten, blef den lilla hunden trött af att stå der. “Vov, vov, vov!“ sade han och skällde på månen. Så kom der en räf leende och tänkte han riktigt skulle göra marknad, och så gjorde han ett hopp — bums ned i varggropen. Då det lidit längre fram på natten, så blef den lilla hunden så ledsen och hungrig att han började på att skälla och skrika; “vov, vov, vov!“ sade han. Bäst det var kom der en varg tassande och tassande; han tänkte få sig en riktigt läcker stek och så gjorde han ett hopp — burdus ned i varggropen. Då det led mot daggryningen, började det snöga, och det blef så kallt att den lilla hunden stod frysande och skälfvande, och dessutom var han så trött och hungrig; “vov, vov, vov, vov!“ sade han.

Så kom der en björn lufsande fram, ruskade på sig och tänkte han nog skulle få sig en liten frukost på morgonkvisten; så lomade han ut på qvistarne — burdus ned i varggropen.