Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44
FAR SJELFVER I STUGA'.

Längre fram på morgonen kom der gående en gammal hexa, som slank gårdarne emellan med en påse på ryggen. Då hon fick ögonen på den lilla hunden, som stod der och akällde, måste hon bort och se om det kommit några djur i varggropen under natten. Ja, hon lade sig på sina knän och tittade ned.

“Är du kommen i fällan nu, mickel?“ sade hon till räfven, för honom såg hon först; “lagom åt dig, din hönstjuf. Och du gråtass?“ sade hon till vargen. “Har du röfvat getter och får, så blir du nu pinad och plågad till döds. Herre Gud, nalle, sitter du också i gropen, din flåbuse? Ja, dig ska vi rispa och dig ska vi flå, och skallen din ska vi i stallväggen slå!“ skrek käringen ifrigt och höttade åt björnen; men i detsamma föll påsen öfver hufvudet på henne och käringen pladask ner i varggropen. Så sutto de der och glodde på hvarandra, hvar i sitt hörn: räfven i det ena, vargen i det andra, björnen i det tredje och käringen i det fjerde hörnet.

Men då det blifvit riktigt ljust, begynte mickel ruska på sig och smyga omkring, för han tänkte väl han skulle försöka att komma ut. “Kan du icke sitta still, du då, din fårröfvare, utan gå på det viset och svansa? Se på honom, far sjelfvor i stuga’, han sitter så stolt som en prest,“ sade käringen, för nu tänkte hon att göra sig god vän med björnen. Men så kom mannen som rådde om varggropen. Först drog han upp käringen och så slog han ihjäl alla djuren, ty han skonade hvarken far sjelfver i stuga’ eller fårröfvarne tassen och mickel. Den natten tyckte han sig ha gjort en god fångst.