Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
2
JUNGFRUN PÅ GLASBERGET.

natten hördes ett dån och jordskalf, mycket starkare än förra midsommarnatten; då gossen märkte det, blef han rädd, satte i väg med sådan fart som om han skulle haft betalt derför.

Året derpå kom turen till Askepilten; men då han beredde sig till att gå, skrattade de begge andra och gjorde narr af honom. Jo, du skall just bli den rätte till att vakta höet, du, som icke har lärt dig annat än sitta i askan och steka dig, sade de; men Askepilten brydde sig alldeles icke om, hvad de pratade; då det led mot qvällen stöfvade han bort till ladan, han. Framkommen, gick han in och lade sig; efter en stunds förlopp började det dundra och braka, så det var fasligt. Åh, blir det icke värre, får jag väl härda ut, tankte Askepilten. Om en stund hördes återigen ett brakande och ett jordskalf, så att höstråen flögo omkring honom. Åh, blir det icke värre, får jag väl härda ut, tankte Askepilten. Men bast det var, kom det tredje dundret och ett jordskalf, så pilten tänkte att väggar och tak hade störtat tillsammans; men då det hade gått öfver, blef det med ens stilla omkring honom. Månn' tro det kommer igen? tänkte Askepilten; men nej, det kom icke igen, det var och förblef lugnt, och då han legat en stund, hörde han, som om en häst skulle stå och tugga tätt ut med ladudörren. Han smög sig bort till dörrgluggen, för att se efter hvad det kunde vara; der stod en häst och gnagde, men han var så stor, fet och präktig, att Askepilten aldrig förut sett en sådan, sadel och betsel hade han, likasom äfven en riddarrustning, och alltsammans var af blank, glänsande koppar. Hå, hå! är det du, som äter upp höet vårt, tänkte pojken, det skall jag väl vänja dig af med; i detsamma skyndade han sig taga fram eldstålet sitt och kasta öfver hästen, så att han icke blef istånd att röra sig ur fläcken; han blef så spak, att gossen kunde göra med honom hvad han ville. Derpå satte han sig upp och red