FOLKUNGATRÄDET
brefvet, som hittades vid arfstämman, talade han aldrig. Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en bleknad ungdomsdröm, men också med sorg öfver att det hade råkat i Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälfvisk, fast tung och stillastående hängifvenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan kom och gick beständigt med sin båge.
Fulla fat och kannor bjödos honom från alla sidor, och smådrängarna, som buro dem, svällde af välmåga. Nere i stallet tuggade hästarna blomsterhö dag och natt. Det var blanka, breda folkungahästar, som icke kunde vända hufvudet mot honom utan att på samma gång draga upp en mun foder ur krubban. Han begynte längta efter en varelse, som kunde säga: jag är hungrig.
En dag var det springlek på tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod midt i ringen, brunögd och glad med korta små mörka lockar. Den galna Karl Algotsson dansade omkring henne med höga språng. Han hade ett rödbrunt ansikte med stora läppar och ljusa, nästan färglösa ögon. Hela tiden dref han spe med
96
