Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


köttsligt förenad med, utan för henne hyser man vänskap. Bolstrarna i frustugan äro hvarken bäddade af änglarna eller ruskade af djäflarna. Valdemar, kärleken behöfver inga bolstrar, den behöfver en mur, som når ända upp i himlarna och som ingen förmår att lefvande komma öfver. Kärleken är oköttslig och kysk, och öfver hvar längtan hos en sådan allt uppfyllande kärlek darrar en liten ljusring som öfver de heliga. Är du den enda, som aldrig har hört talas om reliken på min hatt?

Han tog af hatten och såg med rörelse på det mögelfläckiga och sönderfrätta minnet.

— Jag var ung då, ung som du… Jag hade varit en svår syndare och fast jag befann mig på vallfart, kände jag, att jag ännu var lika fast i synden. Då skulle jag rida öfver en bäck och strax bredvid en tvättbrygga fick jag se ett linne, som hängde utbredt öfver en buske och torkade i solen. Det var så hvitt, så litet och smalt, att jag genast måste trycka det till läpparna. I samma ögonblick skedde det stora undret med mig. Jag blef pånyttfödd, jag blef räddad. Det var min kärlek till den okända ägarinnan, som reste mig ur dyn.

100