Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


— När talade du sist med den fagra ägarinnan?

— Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon har sedan hört mycket om mig, och hon är ett helgon.

— Jag visste inte att späkerskor bära linne.

— Hon är ingen späkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har henne, och hon har födt honom döttrar, som redan äro gifta. Nu skall jag berätta dig, hur det gick till. Hör på, Valdemar! Jag stack svärdet midt genom linnet och och skar ut den lapp, som du här kan röra vid. Sedan red jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej… Gud gifve att vi snart också litet oftare få hålla tornej i ditt vilda land… Och hvar jag kom, betygade jag, att jag bara stred för Den heliga jungfrun och för den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hål som lappen. Fåfängt, fåfängt! Alla slogo ned ögonen och tego.

— Och du blef henne trogen?

— Obrottsligt. I hjärtat. Min usla kropp fick gå sina egna vägar. Och när jag så på hemvägen kom i samma buskskog och till samma bäck, satt där på sin häst en bredaxlad

101