Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


blandade sig sorgset bedjande med vattnets sång och härmade den med stigande och fallande klagan. Han böjde sig in öfver en mossig algren, men den var murken och föll brakande i vattnet. Därigenom blef det en öpppning mellan kvistarna, och han urskilde en sliten getskinnströja. Den var alldeles för stor åt den, som bar den, brusten i sömmarna och fläckvis utan ragg. Småningom letade han också rätt på ett ansikte med kort rakt hår. Det var Yrsa-lill, vallkullan med de små fötterna, som voro röda om hälarna men hvita ofvanpå och på sidorna bruna som gammalt elfenben.

Hon vände på hufvudet men utan att afbryta sången, ty hon höll på att offra till bäcken för att få ymnigt med dricksvatten åt getterna. Då och då beströk hon ett brödstycke med honung och kastade det i vattnet. Öfver knäna hade hon ett spjut för att kunna försvara sig. Han trodde också på den goda vattenanden och vågade icke störa henne med någon hälsning. Då hon hade sjungit slut, kastade han en liten silfverring i hvirflarna. Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned bredvid henne lika oöfverlagdt som ett barn bredvid ett blomsterstånd.

104