Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


gifva en svag människa? Och en sådan låga skulle kallas syndig!

— Vi äro hvarandra mycket olika, Svantepolk.

— Och ändå skall du en dag gifva mig rätt. Kanske är jag en stor narr, Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu ställa till rätta för dig, som är oerfaren, jag menar, oerfaren i sådant, som är allvar och inte bara köttsligt, ty sådant frågar jag inte efter. Låt bara mig styra. Jag går nu hem och talar med drottningen, min hulda härskarinna.

Valdemar grep fatt i hans arm, men släppte den lika hastigt.

— Alltsammans är ingenting — sade han och gick ensam inåt skogen.

Några getter beskådade honom klokt och nyfiket från ett stenrös, men de tuggade och tuggade liksom hästarna i stallet, och harmsen ämnade han jaga bort dem. Då fick han höra porlet af en bäck. Han hade aldrig hört en bäck ljuda på det sättet, ty en mänsklig röst

103