Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


utan att hitta något särskildt att grubbla på, vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedröfvad. Ödemarken skrämde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsväsen, i hvilkas sällskap hon lefde sitt ordlösa drömlif. Valdemar talade icke, men han satt ändå kvar.

— Kom, jag är hungrig — sade hon långsamt och reste sig som en sömngångerska från mossan.

Hon gick framför honom till en liten skogslada, som låg på en glänta, just där solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i midten, den bräckliga dörren hängde halföppen, och öfver askhögen inne på golfvet surrade en sista sömnig hästfluga.

Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med hufvudet tillbakakastadt, som om han nu först beträdt sitt rätta rike, där han endast behöfde befalla för att bli lydd. Hon kokade något i en kittel, och när allt var tillredt blåste hon i en pipa af ben. Rop svarade från olika håll, och skogsgångarna, som Valdemar hade tagit till lifvakt, men som alltid lågo ute på jakt, böjde grenarna åt sidan och stego fram med sina bågar och kastspjut. Gistre

106