FOLKUNGATRÄDET
Härjanson kom efterst med en liten harpa hängande på höfterna och hornet Månegarm i ett snöre öfver andra axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.
— Den natten, då jarlen dog — begynte Gistre — stod hornet kvarglömdt på trappsteget till hans sofstuga. Då tog jag det åt Yrsa-lill. Hon skall räcka oss det, när vi spisa hos henne på jaktdagarna. Men ännu har hon ingenting att fylla det med, herre.
— Jag skall skicka ned mjöd till er — svarade Valdemar — och skålar och fat och de präktigaste kläder åt Yrsa-lill.
Gistre tog i hans hår.
— Yrsa-lill ser på ditt mjuka gullhår, herre — sade han med en lång suck. — Mina tunga, svarta flätor skrämma henne bara. Skogen är hennes mor och skogen är din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, när det blir mjöd i Månegarm. Jag har tiggt och bedt henne att följa mig bort på stigarna för alltid, men hon är rädd för mig, hon som de andra. När jag kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta kåpa är ett stulet bårtäcke… och det är min fröjd, kung Valdemar! Så skall en folkungagycklare hälsas.
