Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


8.

Adventsfastans fridstid var kommen och kvinnorna blefvo mörkrädda, när de skulle stöpa ljus både för jarlens graf och för julbordet. Jutta räknade med tummen dagarna framåt på runstafven ända till solhjulet, som var luciadagens märke. Hon skulle bli luciabruden, eftersom hon var den fagraste, och med gnidsten och blekt vax glättade hon i god tid en hvit skjorta, så att den blef slät och glänsande. Hon ville ibland fråga småtärnorna om Valdemar, men då blefvo läpparna stela, och hon kunde ingenting säga.

Ändtligen kom så lucianatten, årets längsta, då världen stannade i sin gång och korna talade till hvarandra med gumröster och de döda vände sig på kisthalmen. De lyste och flämtade vid källor och bäckar, där vallhjonen dränkte kattor och hällde blod i vattnet.

111