FOLKUNGATRÄDET
Vid midnatt stod Jutta hvit och utklädd. Vettskrämda satte småtärnorna på henne lingonriskronan med de nio vaxljusen, som runno och aldrig ville stå rakt. Under tiden brydde de henne med, att de snart skulle få kläda henne till verklig brud. Småningom förde de henne sedan framåt mot den kungliga sofstugan. Men de kröpo ihop omkring henne med armbågarna öfver hufvudet, rädda att till och med dörrstolparna skulle sträcka sig efter dem och sticka ett hårdt träfinger i flätorna.
Valdemar satt upprätt i bädden bredvid den sofvande drottningen med en duk om hufvudet och naken ända till täcket. Först bländades han af ljusen. Men han hade legat vaken och undrat på, om det verkligen skulle bli hon, som kom med kakorna och mjödet. Det föreföll honom med ens, att sagan i skogen hade varit en plågsam mardröm, full af trasor och ohyggliga skratt. Han bredde vänligt och broderligt ut armarna mot ljusbärerskan. Småtärnorna sköto henne framåt, men hon ville icke gå utan stred emot, fast hon kände sig stolt och nöjd öfver att han hälsade så godt på henne. Som han satt där, tyckte hon, att han liknade det vänaste beläte af frälsaren.
112
