Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


Magnus ryckte tillbaka armen, ty en vaxdroppe föll på den från ett af de sneda ljusen och sved häftigt. Han plockade bort vaxet, och en liten grå blåsa hade redan svällt upp.

— Det är en spådom — sade han mörkt — att när af vårt ätteblod en gång någon blir född, som älskar en vaxdroppe mer än en pärla, skall det ske stora under i den mannens eller kvinnans hjärta. Jag fruktar, jag fruktar, att det länge kommer att töfva till den stunden.

Hon satt kvar och hvilade ena handen öfver locket på hornet liksom med en önskan att få fortsätta att tala med honom. Småtärnorna blinkade åt hvarann, men han lade sig ned, vänd inåt väggen, och drog upp fårskinnsfällen öfver skuldran.

— Jungfru — sade småtärnorna — det finns också andra, som vänta på dig.

Då steg hon upp, fast det syntes, att hon hade något på hjärtat och helst skulle ha stannat ännu en stund.

Hon följde dem utefter bänkraderna, där det ibland låg ända till två eller tre män i samma bädd. De reste sig, plirade mot det strålande ljushelgonet och fingo sin kakbit och

114