Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


sin klunk. Sedan kröpo de lika hastigt ned igen, ty det rådde en fruktansvärd köld.

När hon blef färdig med de sista, lyfte småtärnorna af henne kronan och gingo bort med den för att ställa den på julbordet. De andra fortsatte att leda henne framåt sjungande. Men sången gick oupphörligt sönder och de skrattade och smusslade, ty nu kom det betydelsefullaste, som de hela natten hade längtat efter men också fruktade mest.

De ledde henne öfver gårdsvallen till bryggstugan. Där ställde de upp sig i en vid ring och smällde i händerna.

Dörren var halföppen. Den vigaste klättrade upp på det låga taket och ryckte halmen ur ljusöppningen. Det var alldeles skumt omkring dem och ännu mörkare inne i bryggstugan. Där syntes ingenting, hvarken fat eller spann. Endast det nyss färdigbryggda julmjödet blänkte i sitt kar som en rund stålsköld. Hvems ansikte skulle de nu få se, när de gingo in och böjde sig öfver karet? Hvilka syner sutto hopkrupna i mörkret under mjödskummet och väntade på att få visa sig i framtidens töckniga ljus? Var det bredaxlade kämpar eller rödkindade svenner? Eller var det kanske tandlösa

115