Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


ådrorna utanpå huden och krokiga naglar. Men det visste hon förut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hörde, hur hennes egen likkista blef igenspikad om henne. Men det skulle dröja länge till dess, och hvad hon ville veta, det var bara, att kistan icke var hvit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till grafven. Betydelselöst aflägset blef allt för henne utom den fråga, som hviskade ur hvart pulsslag. Hvem skall jag få älska? Det var lifvet, det var det enda, som hon kunde tänka på. Hvar bodde han, hvarifrån skulle han komma? Och hade han ett godt leende? Allt jungfruligt och oskyldigt i hennes väsen jublade den okände till mötes som harpspel, allt vackert och ömt, allt, som hon hade drömt om lycka och om ära inför människor. Nu såg hon, nu såg hon! Var det icke ett ansikte, som långsamt började att klarna fram?

Småtärnorna fortsatte hela tiden utanför dörren sin sång till Lucia, som hjälpte i barnsnöd och kärlek, och i somliga verser kallade de henne Ljusfreyja. För hvart ord slogo de ihop händerna, först öfver hufvudet och sedan framför bröstet. De hackade tänder, och de darrande rösterna föllo i sär skärande och

117