FOLKUNGATRÄDET
och skalliga gubbar, som belåtet grinade mot sina blifvande stackars kärestor? Hvem kunde råda öfver kommande öden, hvem visste något!
Jutta gick in först. Hon lyfte slöjan åt båda sidorna och lutade sig framåt öfver den spåkraftiga vätskan.
När hon sträckte sig för långt fram, skymde hon de speglande stjärnorna och drog sig tillbaka. O, hur saliga och klara tindrade de icke på fästet!
Bläddror susade hela tiden på ytan och blänkte till, när de sprungo sönder. De två största lågo länge kvar och simmade omkring lika skinande som de ögon, den kyska Lucia beröfvade sig själf och bar till sin älskade för att de ej längre skulle plåga honom med längtan. Men när Jutta försökte att se in i dem, spottade de ett kallt stänk på hennes haka som onda andar och försvunno. Hon tyckte, att mjödet kvällde upp från bottenlösa djup, att hon blef yr och föll framstupa genom hisnande hålor ända ned i det svarta källsprångets vidaste grottor, där det tillkommande virrade fram ur de ilande bubblorna. Hon kände, hur tänder beto sig fast i hennes kinder och gnisslade, att hon skulle vissna och bli skrynklig med
116
