Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


— Jungfrun ligger afsvimmad på marken. Men hon håller ännu så hårdt om kanten på karet, att jag knappt kan böja upp fingrarna.

En kväfd och grumlad snyftning svarade henne. De andra hörde, hur hon sköt undan en bänk och hjälpte Jutta att komma till sig själf igen och resa sig.

— Hur länge har jag legat så? — hviskade den svaga stämman.

— Några ögonblick på sin höjd, kära jungfru. Alldeles nyss kunde vi tydligt ännu se dig mot det blänkande mjödet.

— Det hade varit bättre, om ni aldrig väckt mig. Finns det då ingen barmhärtighet bland människor, om det också ingen finns i himmelen!

— Men så berätta då? Hvad har du sett, som kunnat så förskräcka dig?

Jutta vacklade ut genom dörren med den andras arm om sitt lif. Alla ville de taga i henne och hjälpa henne, och de kände, att hon var isande kall.

— Jag måste genast tala med hertigen — stammade hon.

Men då släppte de henne igen, och det blef åter samma yra sorl.

— Hertigen, kittelbotaren… Var det då

119