Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


honom du såg? Han, som är så svart och ful!

De ryckte ordet från hvarann och skrattade öfver hvarandras axel, så att snart ingen längre kunde höra någon annan än sig själf.

— Men jungfru… Så betänk då, att han i alla fall är en ridderlig kämpe. Torka du tårarna… Vi småflugor våga minsann inte surra omkring en sådan storherre… Men har du fått en sådan brådska att genast komma till honom? Inte går det an, kära jungfru.

— Det är inte, som ni tro — svarade hon.

— Ni taga alldeles fel. Men han vet mycket, han förstår mycket. Ingen klerk är kunnigare än han. Jag måste tala med en man, inte med en kvinna. Och då finns det ingen rättrådigare.

Småtärnorna voro alltför ifriga att själfva få se sin tillkommande för att vilja strida med henne, utan de skyndade sig på nytt att ställa upp sig i ring.

— Männen ha redan klädt på sig och gått till morgonvarden — sade de. — I natt dukas den ju tidigt, och vi hörde dem nyss på gårdsvallen… Men gå du och se efter. Hertigen brukar visst inte trifvas rätt väl vid kungsbordet utan kommer gärna så sent som möjligt.


120