Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


något vidare. Hastigt tog han ett par tre steg framåt och stannade framför henne med genomborrande ögon.

— Stackars, stackars barn — hviskade han. — Du, som var ämnad till drottninglycka och en blid ålderdom! Var det honom du såg?

— Hvem? Jag har ingenting sagt.

— Hvem, frågar du. Liksom såge jag inte själf också just samma man både dag och natt! Jag må blunda, jag må sofva, ändå ser jag honom.

— Du?

— Det, som lockar mest, det ser man antingen man så vill eller inte. Du ser honom, som han satt nyss, när du kom i din ljusglans. Jag ser honom med gullkronan på hufvudet.

Han grep fatt om hennes arm och skakade den utan att vilja släppa sitt tag.

— Misstror du mig också, du som de andra?

— Då stode jag inte här godvilligt.

— Nej, gå inte ifrån mig. Du är oskyldig och ung. Bara till en sådan människa kan jag tala. De andra skulle korsa sig — och förråda mig. Vi äro i samma nöd, du och jag. Vi ha ingen att förtro oss till. Bara till

122