FOLKUNGATRÄDET
Handklappningen och sången begynte igen. Hon hörde den glada leken bakom sig, medan hon gick till härbärget.
Magnus stod ensam vid elden, insvept i den långa sorgkappan.
— Månne det redan är tid att rida till mässan? — frågade han och såg upp. — I natt gal ingen hane.
— Vi kvinnor ha varit nere och sett i julmjödet — svarade hon utan att akta på hans fråga. — Du är en lärd herre, Magnus. Ofta har jag känt lust att tala med dig, och nu är jag kommen. Gif mig nu också ett ärligt svar. Kan det verkligen betyda något, om man tycker sig se ett ansikte i karet?
Först kände han knappt igen henne, så blek hade hon blifvit, och nu då inga ljus brunno, kom den hvita skjortan henne att likna ett andeväsen.
— Man ser den, som man mest har i tankarna. Därför kan det betyda ganska mycket. Det bräcker upp hjärtat som ett äpple, och kärnorna falla i handen.
Han slog kappan åt sidan och värmde händerna öfver elden. På det sättet stod han en stund och tycktes vilja tvinga sig att ej säga
