Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


hvar hälsning. Den misstron vållar, att jag till sist blir den värd. Vet du, hvad det är att få gå overksam för en dåres skull. Jag säger en dåre — inte en elak, som lägger gift i mjölken åt sina hundar och skär öronen af sina hästar, utan en tio gånger farligare, en godhjärtad och solögd dåre, som vill alla väl, sig själf också. Han begår dårskaper med ett så segervisst leende, att vi andra nära nog måste fråga, om det är vi, som äro dårarna… Men tyst! Är det någon, som lyss på oss?

— Det är bara ekarna som rassla mot taket.

— Du har rätt. Jag borde ha känt igen det ljudet, det enda svar, som natten brukar gifva mig, när jag ligger vaken och talar till de tomma väggarna… Knappt ha några höstdagar gått efter jarlens död, knappt ett sextal veckor, och redan är förvirringen här. Bönderna betala inte sin afrad, prästerna utfå inte sin tionde, och jag får inte lagfästa hälsosamma straff. Till allt svarar Valdemar: Benåda, benåda; i mitt land äro alla fria! Hvar hans röda mantel fladdrar förbi, upphör det allvar, som väl ändå borde råda, där husbonden nyss låg på bår. Och då vaknar och gnager här inne i bröstet det gamla onda, som jag försökt att

124