Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


skyla och läka med gärningar och inte själf tro på. Det har jag försökt ända sedan jag var ett litet barn. Ack, inte heller då kunde jag någonsin vara glad. Du är ung, du. Jag har aldrig varit det. Föddes här inte tusen och så tusen igen, somliga nere i fattigdomen, somliga uppe i lyckan? Men mot en enda var Gud så huld och så grym, att han lät honom födas en knapp lillfingersbredd nedanför toppen, nedanför den högsta lyckan och härligheten. Hvad vet du om kval, lögn och lumpna kval — och de äro de enda, som ingen står ut med att bära! Eller har du känt den afund, som förvandlar själfva solen på himlahvalfvet till en mögelfläck och kommer den bästa mat att äckla på tungan? Skäms, barn, att stå kvar här och inandas en sådan vämjelse. Gå med din jungfrudom till konungen. Allt är hans. Åt honom fagra ord. Hvad han än finner på, svarar folket bara: Vår gode konung! Han väntar på sin unga fränka. Gå nu, men torka först öfver läpparna med ärmen, efter du så länge har stått och talat med mig. Han kunde annars tycka, att du har fått en okysk smak. Det kunde misshaga konungen… Eller har han vant dig, att du skall smekas först, innan du går

125