Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

han upp den igen öfver kolelden, så att järnet fyra gånger bytte färg. Först blef det guldgult, därefter brunt, sedan dunkelrödt och allra sist blått. Helge Erik, som noga gaf akt på arbetet, för att det skulle bli efter hans önskan, sade då: Tre olikfärgade åldrar har också vårt folk att genomlefva, innan det kan stå härdadt till blått stål ... Allt detta berättade min farfar under tårar, ty ingen konung älskade han så mycket som helge Erik. Och nu frågar jag er: hvilken ålder är nu kommen, efter vi alla ha fått det så tungt?

Bergmästaren hann knappt utsäga det sista ordet, innan han häpet lyfte hufvudet, ty en människoröst ljöd öfver honom ur kronan på en af de högsta ekarna. Det var en väldig stämma, enslig och högtidlig som en predikares, och orden flögo långsamt och sjungande bort öfver trädtopparna.

— Därpå skall jag svara dig, far — ropade stämman. — Den gyllne åldern var den tid, då höfdingarna hvar sommar seglade ut efter byte, medan de fria gårdsbönderna bärgade sina skördar. Den bruna åldern var helge Eriks egen tid, då marken ännu var brun af nyplöjning och af allt det blod, som flöt i striden

8