Han stack hammaren tillbaka i bältet och spottade i den söndertrampade snön.
— Ja, annorlunda var det förr. Min farfar var ännu med på den tid, då järnet togs ur myren. Jag hörde honom ofta tala därom. En afton, när han stod i sin riskoja och hamrade, fick han besök af helge Erik, den stora sveakonungen. Det var vid den årstid, då kornet går i blom och enbusken dammar och som ännu kallas eriksmässa. Det förundrade honom heller inte att möta hans ljusa ögon, när han såg upp från städet, ty den fromme herren red ju ofta kring på lagfärd och satte sig då gärna hos de fattigaste för att hjälpa dem till deras rätt. Lugnt frågade han därför konungen, hvarmed han fick betjäna honom. Helge Erik visade honom då, att spetsen fallit från spjutet och bad honom att raskt förfärdiga en ny, medan han satte sig på kanten af vattenkaret och väntade. Den skulle vara hårdare och uddhvassare än någon annan, ty med den ämnade han strida under korsfanan. Glad i hjärtat skyndade sig den ärlige smeden att villfara hans begäran. För att härda den nya spjutspetsen, doppade han den slutligen fyra gånger i vattenkaret, och mellan hvar doppning hettade
