Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


herre, efter du är så fager — sade Jutta och lyfte halsbandet öfver hennes hufvud. — Jag vet knappast, om jag skall gifva priset åt dina axlar eller åt dina händer, som i afton äro så mjuka och hvita af mjölet.

— Jag är kanske inte den jag borde vara för honom — svarade drottningen. — Men hvarför går du själf så modlös och hågsjuk, när alla äro glada?

— Syster — sade hon efter att en stund ha stått och flyttat bärnstenspärlorna som kulor på ett radband — jag längtar hem igen till mitt land.

Drottningen smålog vänligt och strök henne om den fuktiga kinden.

— Börjar du också att sörja dig blek för Valdemars skull? Snart finns här visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser efter honom med rödgråtna ögon.

— Och därom talar du så lugnt?

— Så stolt kan du säga. Jag förstår er alla så väl. Och inte kan jag missunna Valdemar något… Jag är törstig, syster. Räck mig ett horn mungått.

Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon drack bara helt litet.


138