Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


ej längre kunde dölja den, och han hörde icke, hur hårdt han själf talade. Han hörde bara ur det orediga sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en försvunnen nyckelknippa och om att hästarna måste ha rikligt med foder på julnatten.

Kvinnorna hade emellertid brådtom att hinna öfver den mörka gårdsvallen och stänga in sig i badstugan. Det var de äldre, som skulle två sig först De kastade af sig kläderna och klättrade upp på de heta lafvarna, under det att de yngre buro fram vattnet. En nästan ogenomtränglig imma fyllde rummet. Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga halsar — förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken. Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats af brinnande och försmäktande osaliga. Det forsade och stänkte, pallar gnisslade mot golfvet, upphettade stenar begjötos med vatten och fräste, och vid pannmuren sjöd det och dånade. Drottningen satt på en bänk midt i rummet, och Jutta höll på att häkta upp hennes smycken.

— Mycket kär borde du ännu vara för din

137