FOLKUNGATRÄDET
Det var Valdemars, men på samma gång hördes hertigens stämma djup och darrande.
— Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att också tränga sig väpnad in i kyrkorna. För honom finns inte sed och helgd. Det är inte längre min broder, som står framför mig. Det är en vettvilling.
— Inte så strängt, hertig — medlade herr Svantepolks mjuka flöjtröst. — En förälskad blir alltid en vettvilling inför den kloka och kalla. Och du, Valdemar, tro mig! När jungfrun väl är i kloster, skall lyckans sångfågel bygga bo i era hjärtan. Nunnedoket, det är kärlekens bästa brudelin.
— Ni ämna föra bort jungfrun, medan hon låtsas att taga julbadet — ropade Valdemar med larmande vrede. — Ni tro mig blindare än jag är. Jag vet allt. Kanske håller hon där inne på att kläda sig till färden. Eller har hon redan smugit sig ut? Så sant jag lefver, hon skall stanna! Låt upp, kvinnor, låt upp!
Nyckelknippan dundrade på dörren, och de solstungna trästyckena begynte att falla sönder. Först var det bara ett, som gaf efter, sedan ännu ett. Men slutligen blef hålet så stort, att han kunde sticka in hufvudet i den
140
