Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hvitimmiga badstugan och räcka sig ned till bommen. De andra männen — några af dem hade förglömt sig ända till att draga sina svärd — vände sig bort för att icke fläcka sin heder med att ha stirrat in i kvinnornas bad. Uppe på lafvarna gömde sig de förvissnade somrarna i sina skyar, och suset från pannmuren öfverröstades af gummornas rop och förbannelser.

Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne och grep henne så besinningslöst om handlofven, att hon snyftade till. Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen och ända upp i högsätet. Hon satt hopsjunken och med händerna knäppta. Fast drottningen snart kom och satte sig på andra sidan om Valdemar, kände hon sig lika ensam.

— Arma Jutta, hvart har du kommit, är det till onda andar? — tänkte hon och sköt ifrån sig det första fatet, ty det var rågadt med något, som såg ut som afhuggna händer med bortbrutna naglar. Det var björnramar. Men hon hade aldrig förr sett en sådan rätt, och hennes skygga blick följde fatet, där det gungade fram utefter folkungabänken. De rödhåriga togo ymnigt för sig af hvart fat, men

141