Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


— Också jag kan det… älskade broder.

— Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! — ropade de svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.

Då brusade äter harpspelet, och öfver facklorna och den flammande härden tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång rad, nyfikna att öfvertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten. Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på grafstenarna och tändt mässljusen innanför kyrkfönstren. De tänkte på alla, som de själfva förr i lifvet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trifts med, ungersvenner, som de hade fått fästegåfvor af, och många gamla, som de aldrig hade gjort annat än förtret. Stundvis tyckte de, att de döda stodo midt ibland dem, ännu mer lefvande än de lefvande, bara oändligt mycket förnämare och vackrare och med ett hvitt sken omkring sig. Men nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta af förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå och tänka på dem själfva på samma sätt. Och så skulle det gå år efter år, ända till dess ingen längre visste, att de hade

10. — II.145