FOLKUNGATRÄDET
— Då bodde vi i paradiset — upprepade han trött, men på samma gång ljungade det till ur ögonen, så att han liknade sin fader jarlen. — I afton får du inte sångarpriset Människorna kalla en källa helig, och därför måste en gosse dö… Med människofunder sarga vi hvarann. Men när sågo ni en Folkunge efterskänka något, som han åtrådde? Res dig upp, hertig, nu är det till dig jag talar! Fortare, litet ödmjukare! Böj på hufvudet, karl! Du står inför din äldre broder, din herre. Ännu mer! Nå, svara mig nu, du som är mångkunnig: hur stort värde sätter du på människofunder?
Hertigen hade rest sig och flyttade på ljuset för att bättre kunna se brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.
— Hur vill du, att människorna skola kunna bygga sin värld annat än af människofunder? Till och med de evigaste sanningar måste från deras mun låta som människofunder.
Valdemars blick irrade öfver honom utan ro.
— Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet från Stålberget onyttjadt kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta smida två fjättrar.
144
