Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

tygdockor, som han vid fester trädde upp på fingrarna och lekte med. Som han stod där uppe i sin kolsvarta skjorta med den breda armen knuten om en ekgren, såg han ut som den obönhörligt hårda jordanden med människodockorna på sitt bröst.

— Du är ute för att fånga påskskatan kan jag se — svarade bergmästaren kort och utan att hälsa. Samtidigt började han uppmärksamt att lyss åt sidorna. — Nåväl, lekare, hvad nytt?

— Nyheterna lär du snart få erfara, när du kommer fram till Ingrid Ulfva med det myckna järn, som hon så otåligt väntar på. I dag är hon lagom god förut. Dödssjuk som hon är, har hon blifvit uppburen i sin kammare i kyrktornet för att vara i skydd under upprorstiden. Själf kom jarlen nyss hit med sina båda äldsta söner för att gömma dem för fränderna. Hvad skulle också hans son med kungakronan? Folke Filbyters blod förhäfver sig.

Herr Svantepolk hade hittills suttit tyst. Ensam som han var bland de vilda männen, ansåg han klokast för sin riddarheder att låtsas döf, när de hånade hans fränder. Men nu började han lyssna åt sidorna liksom bergmästaren.

— Jag bedrar mig inte — föll han in. —10