Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET

Medan ni ordade, satt jag och hörde på något helt annat. Det är folk ute på skallgång i skogen och ropar efter någon. Det måste vara bjälbofolket. Men hvem ropas det på? Nej, nej, nu höra vi miste. Det kan omöjligt vara så.

— Bjälbokarlarna tyckas vara ute och leta efter Valdemar, jarlens son — svarade Gistre Härjanson och böjde sig fram mellan grenarna. — Jag kunde gifva dem besked. Jag kunde hjälpa dem, till och med, om han vore tagen af dvärgarna. Här — han stack handen i ficksäcken — här har jag segerstenen, som jag hittat i magen på en svart hackspett. Och här har jag den sällsynta hvita fjäder, som vuxit på en svart korp och som kan rista upp den tjockaste stenhäll...

Herr Svantepolk stod nigande i släden, och frossan skakade sönder hans ord.

— Vi ha ingen tid för den stortalaren. Han är nöjd, bara han hör sin egen stämma. Men där ser jag hufvorna på de första drefkarlarna. Hitåt, bjälbomän! Hvad är det ni säga? Hvem, hvem? Det kan inte vara sant. Svears och götars unga konung borttagen af dvärgarna! Nu, bergsmän, förstå ni bättre att råda än jag.

11